Innan jag somar halvt gråtande för jag har grov ångest inför provet imorgon tänkte jag bara skriva lite om min största rädsla. Det är inte min rädsla för något djur eller att jag är rädd för clowner eller något liknande. Jag har en rädsla som jag inte ofta tänker på hela tiden eftersom jag för det mesta är en väldigt optimistisk person. Men jag har fortfarande kvar rädslan att bli lämnad ensam igen eller att helt enkelt misslyckas.

 

Tidigare har jag varit väldigt ensam och på fritiden umgicks jag aldrig med någon. Jag blev därför hur glad som helst när jag började träffa mina gamla vänner igen och jag kände mig äntligen accepterad och älskad. Sen blir man sviken och lämnad igen. Tur att jag har andra underbara vänner som älskar mig för den jag är och aldrig vill lämna mig. Jag har ändå svårt att säga hejdå till folk, troligen på grund av detta, men också för att jag inte vill lämna de. Jag vill inte tappa kontakten med de. 

 

Sen har jag också en liten rädsla för att misslyckas. Misslyckas med till exempel ett prov, en redovisning eller att misslyckas som person. Jag kan därför få prestationsångest ibland och tror att jag gör sämre ifrån mig än vad jag verkligen gör. Det är inte heller så värst bra men det är något man får jobba med eftersom det är väldigt omedvetet eftersom jag naturligt sett har väldigt höga ambitioner.

 

Nu ska jag i alla fall sova så jag orkar med att sitta och beräkna kemi i 4 timmar imorgon bitti. Puss på er!